6 APRIL - 04

OBS!!!!
BILDERNA SOM FÖREKOMMER PÅ SIDAN KAN VARA KÄNSLIGA, BÖR INTE VISAS FÖR SMÅBARN.

Den 6:e april hände en fruktansvärd sak för lilla Ida här berättar hon själv:
Jag var ute med pappa på tomten i måndags eftermiddag. Pappa sågar ner några småträd med motorsågen.
När han är klar vänder han sig om med sågen i midjehöjd fortfarande i riktningen som man sågar av ett träd åt....
Där står jag som smugit mig på honom bakifrån.. Sågen träffar mig rakt i ansiktet.

Motorsågen går visserligen sakta eftersom pappa precis stängt av den, men mitt ansikte kom väldigt mycket ivägen för den. Det känns som ett kraftigt slag mot min kind, det rinner blod om hela kinden, örat och lite av bakhuvet.
Pappa sliter upp mig och springer in till mamma. Jag skriker hysteriskt och pappa oxå.. Mamma fattar att nått hemskt hänt när hon ser blod överallt och ringer 112 med en gång.

Ambulansen är på plats inom 5 minuter. Det blöder inte så mycket längre nu, men såren är stora över kinden, örat och huvet.
Ambulanspersonalen bedömer att det är kritiskt och skickar efter helikoptern ( vi bor långt ut på landet ). Pappa åker efter i bilen.

20 minuter senare sitter jag och mamma i helikoptern på väg mot Astrid Lindgrens barnsjukhus. Mamma är helt i chock och jag är hysterisk. Så klart.

( i helikoptern, mamma får ont i magen när hon ser denna bilden )

30 minuter senare är vi framme på sjukhuset. Vi får gå ganska långt från helikopterplattan till akuten. Mamma med sin v. 38 mage bär mig hela vägen. säkert en 500 meter. Ambulans killarna erbjöd sig, men jag totalvägrade.
Vi får direkt komma till ett rum och en läkare kommer ganska med en gång och kollar hur jag mår. Olika läkare kommer och går, som vanligt på akuten så går timmarna, jag är pigg och glad och är och leker i lekrummet. ( fast sen sa dom åt oss att jag inte fick det, för dom andra barnen blev så klart rädda så som jag såg ut )

Pappa kom efter ca 2 timmar. Tar lååång tid att köra + att han packade lite grejer för att vi skulle bli kvar över natten.

Alla är helt chockade att jag inte har ont.. Full av endorfiner och adrenalin...

( leker på avdelningen )

Några timmar senare blir vi inskrivna på avdelningen ovanför akuten och inväntar att kirurgen ska få tid. Vid 22:30 börjar förberedelserna för operationen. Jag får dropp inkopplat och någon halvtimma senare somnar jag av utmattning.

( droppen kopplas straxt in.. )

( somnade tillslut.. )

Klockan 1 på natten får jag komma in och sys. Pappa följer med mig till operationssalen, men jag sover fortfarande.
Dom söver ner mig och själva hoplappningen tar  2-3 timmar.
30 stygn ungefär i örat, bakhuvet och på kinden. Ca 20 bara på kinden.

Sen till uppvaket 2 timmar och så fick jag komma tillbaks till mamma och pappa (som gick tillbaks till mamma efter att jag somnat in av narkosen) på rummet vid halv 7 på morgonen.

Varken mamma eller pappa hade kunnat sova så värst mycket medan jag var på operationen, så nu när jag kom tillbaks kunde dom äntligen somna. Jag sov oxå så klart, det gjorde jag tills dom väckte mig vid 11 tiden.

( sover fortfarande, fast nu efter op. )

När jag vaknat fick jag Alvedon och penicillin, så det inte blir någon infektion i såret.. Sen när dom såg att jag var pigg och inte hade fööör ont vart vi utskrivna.
Jag var mycket trött och somnade så fort vi satt oss i bilen. Sov mest hela dan, men vi åkte förbi farmor och farfar som ville se hur jag mådde, och sen till mormor & morfar som hade vart så oroliga för mig. Mormor hade köpt en jätte fin dock till mig som jag genast döpte till lillebror *sött*

( hemma hos farmor & farfar.. lite småslut )

Dagarna efter mår jag ganska bra och har bara ont om någon rör på såren.

( så här ser det ut dagen efter )

En vecka senare fick vi åka tillbaks till Astridlindgren för att ta bort stygnen. Även då fick jag sövas så att dom skulle få arbeta i lugn och ro.

Det var vääldigt svårt att sätta infarten för droppet och sömnmedlet denna gång. Efter 5-6 stick på OLIKA ställen med embla salva och så, så lyckades dom äntligen. Dom fick i princip hålla fast mig för jag fick panik och blev JÄTTE ledsen! ( mamma grät oxå )

Men tillslut så gick det.


( nyvaken efter narkosen )

Det hade läkt fint tyckte läkarna, men jag skulle ha tejp på det i 2 veckor till och äta penicillin för att förebygga infektion i några dagar till.
Sen måste vi tejpa o skydda ärren heeela våren o sommaren för att dom inte ska bli röda av solen...
Det var jobbigt men gick bra. Nu när det är höst så är det skönt att slippa tejpen.

( stygnen är borttagna och Ida visar stolt upp sitt ärr! )

( nu 6 månader senare så ser det ut så här )

Ytterligare 5 månader senare, så totalt nästan ett år senare så är det såå fint!!

Numera pratar Ida nästan aldrig om det, men om hon gör det så säger hon att "pappa slog mig med motorsågen" och sen inget mer med det. Skönt att allt gått så bra!

<---TILLBAKS TILL IDAS SIDA